Ingen bryr sig om din morssa har dött.

Ingen bryr sig om din morssa har dött.

Tyvärr är det så, vad gäller lyrik.

Tyvärr betyder det inte att en text, vare sig det är en bok, sångtext eller whatever, är bra.

Tyvärr krävs det annat.

Tyvärr räcker det inte med en story som rör dig.

Tyvärr måste den vara välskriven.

Tyvärr måste den ha suggestionskraft.

Tyvärr är den inte unik.

Tyvärr har det ingenting med en bra text att göra.

Tyvärr är en bra text nuförtiden samma sak som ett namn på en författare, en bra titel och två pärmar.

Tyvärr är det som är mellan dessa pärmar ofta orelevant.

Ingen bryr sig om din morssa har dött.

Tre

Tre.

Vi ser massor med färger runtom oss, men egentligen vet vi att det finns bara tre färger: rött, gult och blått.
Vi ser människor i olika åldrar runtom oss, men egentligen vet vi att det bara finns tre olika åldrar: barndomen, vuxenåldern och ålderdomen.
Vår kristna kyrka baserar sig på treenigheten: fadern, sonen och den heliga anden.
Men det är inte bara den, utan också buddhismen baserar sig på treenighet: Buddha, Dharma och Sangha.
Precis som hinduismen har Saraswati, Lakshmi och Parvati, likväl har taoismen också "de tre rena".
Tre är också det antalet toner som är basen för vår musik; treklangen.
I sagor har vi tre björnar, tre små grisar och tre vise män.
Tre är numret som styr världen, det ser vi överallt runtom oss. En stol står inte på två ben, den behöver tre för att stå.

Men varför ser vi då människan bara som endera ond eller god? Han eller hon? Vi är inte så enkla varelser att vi kan stå på två ben, så att säga. Vi behöver ett tredje ben för att inte rubbas. Vi klarar oss inte med gott och ont, vi behöver en till; det mänskliga. För att vara mänsklig måste man också vara ond, och utan att det låter paradoxalt, så är det inte så ont att vara ond. Våra tre dimensioner hör inte endast till fysiken, utan också till människan. Det är någonting som vi har en tendens att glömma; vi är inte så svartvita!

Om vi redan ser på hjulet, så skriker den treenighet: en cykel hålls upp på två hjul, men bara om den är i fart. Om den stannar upp behöver den stöd. Precis som människan också. Det är därför människan nuförtiden rentav kräver onödigt tid. Om vi stannar upp välter vår värld omkull. Vi är så tudelade att vi inte klarar av att vara där vi är, stanna upp, vara hemma, vara oss själva utan att lida av det. Våra liv klarar inte av det. Våra liv är födsel och död. Men det räcker inte! Precis som en stol inte kan stå på två ben kan inte vi födas till att dö. Mellan födsel och död finns det som kallas livet. Då vi har kommit underfund med detta kan vi stanna upp. Se oss runt. Tyvärr verkar det som att döden är någonting vi rusar oss till, utan att hinna leva, känna av oss själva. Som vi vet är människan en egoist och en narcist. Men det är inte allt, det räcker inte till! Det behövs en tredje faktor: Människan är också självkär. Att vara självkär är inte ont, eller gott för den delen. Det är den tredje punkten. Det är treenighetens grund. För att det ska kunna finnas gott eller ont måste det finnas någonting som vi kan relatera till; oss själva. Och det är självkärleken vi behöver för att kunna förstå oss på gott och ont, eller snarare att förstå att de inte behövs. Och hur kan vi hitta självkärleken? Genom att stanna upp. Genom att välta vår värld, falla, vinka omkull, slå oss. Hårt. Jag påstår inte att man måste genomgå negativa, hemska och tunga saker för att förstå sig på världen, som vissa verkar tro. Det är onödigt. Det räcker att man förstår känslorna som hör till dessa företeelser.

Efter att vi förstår detta så kommer det problematiska:

Det räcker inte med tre färger, det krävs också ögon.
Det räcker inte med tre åldrar, det krävs också liv.
Det räcker inte med tron, det krävs också troende.
Det räcker inte med sagor, det krävs också text.
Det räcker heller inte med gott, ont och mänskligt. Det krävs en människa!