"Har gått i livets skola"
"Du är för ung för att förstå"
m.m.

Börjar vara trött på dessa klichéen människor strör omkring sig. Hur man alltid är för ung för att förstå, också saker som man själv är kanske ytterst insatt i i jämförelse med deras dogmatiska, föråldrade samt icke-sanna synpunkter. Oscar Wilde uttryckte sig bra om detta "Jag är inte tillräckligt ung för att förstå allting". Visserligen är det en viss blandning av både ironi och sarkasm i det; ingen kan veta allt då han är ung, men alla tror att de vet allt då de är unga. Jag tror att gränsen är lite vagare. Det är saker som unga förstår men gamla inte förstår och vice versa. Men det är mer sällan ungdomar går omkring och klagar på att äldre människor förstår sig inte på någonting de ens själva inte förstår sig på. Jag kan lova dig att en gammal kvinna i övermalax, en kvinna som aldrig tagit sig längre än till "TAMPERE EN GÅNG I UNGDOMEN" påstår sig förstå bättre än du på hur t.ex. alla i utlandet blir rånade och man ska aldrig prata med främlingar o.s.v. Fastän de aldrig varit någonstans. Om du påstår att du har rest massvis och vet bättre än hon om sakerna, så får du troligtvis som svar "voj, voj, du är nog för ung för att förstå sånthär. Vänta bara på att du får några år på nacken". Jag har blivit lärd att respektera åldringar, men de har inte tydligen blivit lärda att respektera yngre generationer. Människor borde respektera människor. Inte bara en viss åldersgrupp.

För inte så länge sedan fick jag höra att jag inte kan förstå The Beatles för att jag inte levde då. Nej, kanske jag inte kan förstå det på samma sätt som du gör, men ta mig fan om inte jag kan njuta av det precis som du gör, och få lika mycket ut av det. All konst är ju visserligen barn av sin tid, men det uppkommer också nya sätt att se på konsten, som kanske inte dessa tidens barn kan förstå sig på.

Och ännu för att göra blogginlägget ännu aningen mer förbryllande så tycker jag ni kan sluta med att prata om hur ni gått i livets skola, hur ni har gått igenom så mycket hemska saker att ni förstår er på livet. Ni och ingen annan. Visserligen är det så om jorden roterar kring er navel, men sist jag kollade så var det inte så. Mesta här i livet har jag lärt mig av positiva saker. Kanske ni inte haft tillräckligt med mod eller självkänsla för att våga se också positiva saker? Kanske ni hela tiden haft fel. Kanske det är då vi lyckas med någonting som vi ska lära oss, sätta på minnet. Istället för att göra det ENDAST då vi misslyckas.

Men jaa, kanske ni inte är tillräckligt unga för att förstå...

Om himlen skulle falla ner genom skyn.

Om himlen skulle falla ner genom skyn, kunde ingenting hålla oss vid liv.
I Afrika pratar man nämligen om stora träd, som med sina kronor håller upp himlen. Det är kanske någonting värt att tänka på i dessa tider. Vi tär på vår planet, vi hugger ner de stora träden som håller upp himlen. Vi fäller dessa livsviktiga träd och skogar utan eftertanke.

Men jag ler då jag tänker på framtiden. Jag tror. Jag tror att det kommer att ske förändring. Människor kommer att riva sig loss från våra nutida normvetenskaper: ekonomi och teknologi. Människor kommer att se det djupare i saker och ting runtom oss. De sjungande sanden i öst kommer inte att förklaras med fysik, utan fysiken kommer att förklaras med sången. Vi kommer att förstå att det faktiskt är de stora träden som håller himlen från att falla. Och att vi faktiskt måste ta ett steg framåt mot tänkande från det förflutna. Vi lever för första gången i en tid då vi måste gå bakåt för att komma framåt. Förut har vi haft möjligheten att utveckla teknologi och hårda vetenskaper för att förklara ting, för att fixa världen runtom oss. Nu är det dock inte så längre. Nu måste vi ta till humanoira, och till de ytterst naturliga onaturliga vetenskaperna. Vi måste helt enkelt börja tro på att det inte är vi som håller upp himlen, utan att det är de stora träden som gör det. Vi har varit som fiskar i vattnet, fiskar som inte kunde hitta vatten om man bad dem söka. Här i västvärlden förstår vi nämligen inte att varje sandkorn har ett namn, som man säger i Sahara.

Du och din jävla utopi!

Börjar vara småningom trött på allt det här med hur hemskt allting är. Jag har nästintill börjat hata människor som bara pratar om hur de ska ändra framtiden och hur allt ska bli så bra, sedan.... sedan!
Det verkar som om det vore nästintill förbjudet att njuta av tillvaron för att vår värld är så bruten; visst är den bruten, men det finns annat också! Solen lyser fortfarande, varm och rund. Våren för fortfarande med sig grönska och liv. En kaffekopp med en god vän smakar fortfarande fortfarande lika bra. Musik låter som förut och att vila efter en tung dag känns fortfarande bra. Så lägg av!

Ni kan sitta dag ut och dag in och prata om konspirationsteorier och er jävla utopi. Men kanske ni inte har märkt att det hjälper inte att bara prata? KANSKE ni måste också göra någonting? En känd politiker sa en tid sedan att "socialism är bra, ända tills andras pengar tar slut". Att dra all socialism över en kam är inte den bästa möjligheten, men citatet är kanske värt att tänka på?

Förrän jag går ut i vårsolen och tar en öl, en härlig öl, så får ni utopi-fanatiker någonting att fundera på. För att om ni pratar om utopi, utopi, utopi, så kunde det vara på sin plats att veta vad det hela handlar om. Läs Tomas More's Utopia. Det är han som myntade hela begreppet. Boken är kort. Boken är bra. Den handlar om Raphaellos som berättar om ett land som heter Utopia, som är jaa... en utopi, i ordets egentlige bemärkelse. Efter att ha läst romanen började jag fundera på själva begreppet och efter att ha pratat med en person som kan latin och grekiska så berättade han varifrån begreppet kommer: Utopia är egentligen två ord. EU och TOPOS. Topos betyder plats och eu betyder ungefär eufori. En euforisk plats, alltså. En plats där ALLTING är bra, där ALLT fungerar. En perfekt värld så att säga, precis som eran. Men det intressanta kommer här: Utopia kan också ses som OU och TOPOS. Där topos fortfarande står för plats, men ou.... Ou är ett nekningsord. "ingen". Ou topos betyder "ingenstans". Denna euforiska plats existerar inte! Den finns ingenstans! Och kanske det är någonting värt att tänka på. Er perfekta värld existerar inte. MEN i vår värld finns det redan vackra saker, bra saker. Som kanske är värda att tänka på.

Dessutom är det ingen point i att drömma om förvandling såpass att man ALDRIG får tid för handling.

Nu skiner guds sol utan för mitt fönster och ölen.... den ropar på mitt namn!

Ingen bryr sig om din morssa har dött.

Ingen bryr sig om din morssa har dött.

Tyvärr är det så, vad gäller lyrik.

Tyvärr betyder det inte att en text, vare sig det är en bok, sångtext eller whatever, är bra.

Tyvärr krävs det annat.

Tyvärr räcker det inte med en story som rör dig.

Tyvärr måste den vara välskriven.

Tyvärr måste den ha suggestionskraft.

Tyvärr är den inte unik.

Tyvärr har det ingenting med en bra text att göra.

Tyvärr är en bra text nuförtiden samma sak som ett namn på en författare, en bra titel och två pärmar.

Tyvärr är det som är mellan dessa pärmar ofta orelevant.

Ingen bryr sig om din morssa har dött.

Tre

Tre.

Vi ser massor med färger runtom oss, men egentligen vet vi att det finns bara tre färger: rött, gult och blått.
Vi ser människor i olika åldrar runtom oss, men egentligen vet vi att det bara finns tre olika åldrar: barndomen, vuxenåldern och ålderdomen.
Vår kristna kyrka baserar sig på treenigheten: fadern, sonen och den heliga anden.
Men det är inte bara den, utan också buddhismen baserar sig på treenighet: Buddha, Dharma och Sangha.
Precis som hinduismen har Saraswati, Lakshmi och Parvati, likväl har taoismen också "de tre rena".
Tre är också det antalet toner som är basen för vår musik; treklangen.
I sagor har vi tre björnar, tre små grisar och tre vise män.
Tre är numret som styr världen, det ser vi överallt runtom oss. En stol står inte på två ben, den behöver tre för att stå.

Men varför ser vi då människan bara som endera ond eller god? Han eller hon? Vi är inte så enkla varelser att vi kan stå på två ben, så att säga. Vi behöver ett tredje ben för att inte rubbas. Vi klarar oss inte med gott och ont, vi behöver en till; det mänskliga. För att vara mänsklig måste man också vara ond, och utan att det låter paradoxalt, så är det inte så ont att vara ond. Våra tre dimensioner hör inte endast till fysiken, utan också till människan. Det är någonting som vi har en tendens att glömma; vi är inte så svartvita!

Om vi redan ser på hjulet, så skriker den treenighet: en cykel hålls upp på två hjul, men bara om den är i fart. Om den stannar upp behöver den stöd. Precis som människan också. Det är därför människan nuförtiden rentav kräver onödigt tid. Om vi stannar upp välter vår värld omkull. Vi är så tudelade att vi inte klarar av att vara där vi är, stanna upp, vara hemma, vara oss själva utan att lida av det. Våra liv klarar inte av det. Våra liv är födsel och död. Men det räcker inte! Precis som en stol inte kan stå på två ben kan inte vi födas till att dö. Mellan födsel och död finns det som kallas livet. Då vi har kommit underfund med detta kan vi stanna upp. Se oss runt. Tyvärr verkar det som att döden är någonting vi rusar oss till, utan att hinna leva, känna av oss själva. Som vi vet är människan en egoist och en narcist. Men det är inte allt, det räcker inte till! Det behövs en tredje faktor: Människan är också självkär. Att vara självkär är inte ont, eller gott för den delen. Det är den tredje punkten. Det är treenighetens grund. För att det ska kunna finnas gott eller ont måste det finnas någonting som vi kan relatera till; oss själva. Och det är självkärleken vi behöver för att kunna förstå oss på gott och ont, eller snarare att förstå att de inte behövs. Och hur kan vi hitta självkärleken? Genom att stanna upp. Genom att välta vår värld, falla, vinka omkull, slå oss. Hårt. Jag påstår inte att man måste genomgå negativa, hemska och tunga saker för att förstå sig på världen, som vissa verkar tro. Det är onödigt. Det räcker att man förstår känslorna som hör till dessa företeelser.

Efter att vi förstår detta så kommer det problematiska:

Det räcker inte med tre färger, det krävs också ögon.
Det räcker inte med tre åldrar, det krävs också liv.
Det räcker inte med tron, det krävs också troende.
Det räcker inte med sagor, det krävs också text.
Det räcker heller inte med gott, ont och mänskligt. Det krävs en människa!

Har er Gud randig skjorta, shorts och en visselpipa stickande ut ur munnen? Visar han ibland rött kort och ibland gult kort på basis av era handlingar? Har ni överhuvudtaget gått med på att någon annan ska få bedöma era handlingar?

Vilken löjlig tanke, tycker jag. Att göra som han, att dela människor i Goda och Onda. Precis som om det skulle finnas en god eller ond människa här på jorden. Vi är allihopa blandningar av både gott och ont, vi är inte bara endera. Vi har alla olika uppfattningar om vad som är gott och vad som är ont, men det betyder inte att vi är goda eller onda.

Det lär heller inte vara en så stor chock att få höra att vi alla i grund och botten är egoistiska narcister. Var och en är bara ut efter en sak här i världen: eget välmående. Om någon påstår annat, så är det en ren lögn. Det är inte solen som världen roterar kring, det är varje individs egna navel som omvärlden axlar runt.

Människor yrar runt och gör goda handlingar, som likväl kunde kallas statushandlingar. Egentligen är det viktigaste att dessa handlingar ska vara goda för individen själv, om någon annan råkar dra nytta av dem så är det bara ren tur det handlar om; målet för din så kallade goda gärning råkar bara vara en annan människa, medan egentligen fungerar den människan bara som en katalysator för ditt välmående. Den människan är ett redskap som du använder till att du ska få känna dig bra, hjälpsam och nyttig. Dina poäng stiger, din ranking höjs, för varenda statushandling du gör.

Men som sagt så får du själv lov att bestämma om gärningen är god eller ond. Du behöver inte någons hjälp till det, om du anser dig behöva det, så är du bara säker på att det är en ond handling, som inte borde göras. Men i det fallet kan det räcka med att presentera handlingen på ett positivt sätt. Vänd lite på orden; kalla det hjältegrav och frihetskamp, så är du på det torra.

För att inte känna dig så omnipotent kan du hävda till högre makter, som styr och ställer, som bestämmer över vad som är gott och vad som är ont, som i ett skede blåser i visselpipan och drar upp ett kort, inte ett kort som är rött eller gult, utan syndafallskortet. Är du God ELLER Ond? Inte hur god och hur ond du är. Men är du God ELLER Ond, det är frågan du får svar på då.

Att ha en allsmäktig domare, som du själv fabricerat är faktiskt rätt så bekvämt. Men det om det. Denna högre makt vet nog vad han sysslar med, det är klart. Det är ju på honom du har byggt upp detta samhälle.

Äpplen är röda, söta och perfekt runda endast i sagorna. I verkligheten är dom gröngula med bruna fläckar. Att vänta på ett saftigt tugg är som att vänta på ett tåg som aldrig kommer. Äpplen är alltid omogna eller småruttna. Aldrig saftiga och vackra. Aldrig perfekta. Ibland kan dom dock se bra ut, men oftast är det en stor besvikelse. Besvikelse är kanske det ord som beskriver äpplen bäst. T.o.m. i varenda saga så lovar de mer än vad de ger. Inte ens i skapelseberättelsen klarar äpplet av att leva upp till alla förväntningar; där var ju också utsidan perfekt, men hur var det med insidan? En besvikelse. Kanske äpplen finns till bara för att påminna oss om livets eviga besvikelser? Om att vi alltid väntar på det syndiga första tugget och att istället för det knastrande skalet och den iskalla saften, som vi föreställer oss rinna ner för våra mungipor, så får vi bara en munfull av rödbrunt varmt kött, som får oss att kräkas. Och det är inte nog med det. Smaken lämnar kvar. Det är omöjligt att få bort den äckligt ruttna smaken. Vi borde lära oss att motstå från att bita i det syndigt vackra, men oftast förrädiska, äpplet.