om en ensam kvinna och havet

Jag har aldrig i mitt hela liv sett någon så ensam som hon var.

Var det kanske hennes blick mot havet som fick henne att se så ensam ut? Kanske havet ännu symboliserar en romantik utan like? Kanske det är någonting i vårt blod som får havet att symbolisera ensamhet. Förut såg kvinnor mot havet och längtade efter män som gått till sjöss, män som dragit ut till krig, eller kanske precis som nu: män som hittat någonting bättre, någonting som ger deras liv substans. Kanske det inte är någonting, utan någon. Så var hennes blick också. Den skrek inte bara ensamhet, utan den skrek det värsta av all ensamhet; längtan. Längtan av någonting hon haft men inte längre har. Känslan av att inte ha någonting är ingenting jämfört med känslan av att ha haft någonting, och sedan förlorat det. Hur kan en blick säga så mycket? Det vet jag inte, men jag är säker på att den starkaste av dom starka skulle ha vikt undan den blicken. Om jag skulle ha vågat se en stund mer, är jag säker på att min värld sku ha rämnat. Den intensiviteten går inte att beskriva med ord. Precis som i sagorna, så var det en ensam kvinna i hennes elfenbenstorn som såg ut mot havet och längtade. Förutom att det inte var ett elfenbenstorn, det var inte ens ett torn, utan bara en balkong. Men havet var där, och hon var där, och framförallt var den ensamma längtan där.

Har vi människor blivit skapade till att klara av allt utom ensamhet? Är det kanske där gränsen går? Ensam är varenda en någon gång. Men inte ensam. Svenska språket har inte ens vågat ha begrepp för den ensamhet. Finskan har “olla yksin” och “olla yksinäinen”, vilket betyder två helt olika saker. Yksin är att vara fysiskt ensam, men att vara yksinäinen, det är att vara psykiskt ensam. Skillnaden är enorm. Har vi finländare kanske sett världen på ett helt annat sätt än vad svenskarna har? Har vi kanske här i Finland alltid känt oss så ensamma, att vi har vant oss vid tanken, och till och med myntat ord för vår ensamhet? Har vi kanske aldrig känt oss en gemenskap med våra grannländer? Vi har i århundraden blivit rivna fram och tillbaka mellan två stormakter, men aldrig hittat våran riktiga jag.

Var det kanske så hon också kände sig? Ville hon kanske kompensera rädslan för sig själv genom att se ut mot ett mörkt hav och på samma gång veta att skeppet aldrig kommer? Att hon kommer att stå där i all evighet. Varför står hon bara där och ser mot havet och tror att det ska hända saker utan att hon ens rör på ett finger? Borde hon inte gå emot skeppet? Förstår hon inte att den viktigaste resan hon kan göra är att gå emot halvvägs? Men det är inte så lätt. För att hennes ensamhet kanske är mer en rädsla. Om hon går halvvägs mot sina känslor, halvvägs till havet, så förstår hon att ingen har gått hallvägs mot henne. Om hon fortsätter att gå och kommer ända ner till havet så vet hon precis vad hon ser i vågorna. Hon ser reflektionen av sig själv. Det som hon hela tiden varit rädd för; känslan av att hon känner sig ensam i sitt eget sällskap.

Det är alltför lätt för oss att lämna och stirra mot havet. Att hoppas på att någon annnan skall komma och lösa våra problem. Det är för skrämmande att veta att det är bara vi som kan lösa våra egna problem. Bara vi, ingen annan.

Att kärleken är evig är någonting som en hopplös romantiker kommit på. Det finns ingenting som är förevigt med oss. Ingenting, förutom vi själva. Så istället för att sitta och stirra mot havet, kan vi väl ta en titt på oss själva och fundera vad vi vill. Helt enkelt lära oss älska oss själva. Förrän vi älskar oss själva så kommer ingen annan att kunna göra det till hundra procent. Det handlar inte om ensamhet, det handlar inte om rädsla. Det handlar inte om ett ändlöst hav där det kan finnas. Det handlar helt enkelt om mod. För att vara människa måste man våga vara sig själv.