"Har gått i livets skola"
"Du är för ung för att förstå"
m.m.

Börjar vara trött på dessa klichéen människor strör omkring sig. Hur man alltid är för ung för att förstå, också saker som man själv är kanske ytterst insatt i i jämförelse med deras dogmatiska, föråldrade samt icke-sanna synpunkter. Oscar Wilde uttryckte sig bra om detta "Jag är inte tillräckligt ung för att förstå allting". Visserligen är det en viss blandning av både ironi och sarkasm i det; ingen kan veta allt då han är ung, men alla tror att de vet allt då de är unga. Jag tror att gränsen är lite vagare. Det är saker som unga förstår men gamla inte förstår och vice versa. Men det är mer sällan ungdomar går omkring och klagar på att äldre människor förstår sig inte på någonting de ens själva inte förstår sig på. Jag kan lova dig att en gammal kvinna i övermalax, en kvinna som aldrig tagit sig längre än till "TAMPERE EN GÅNG I UNGDOMEN" påstår sig förstå bättre än du på hur t.ex. alla i utlandet blir rånade och man ska aldrig prata med främlingar o.s.v. Fastän de aldrig varit någonstans. Om du påstår att du har rest massvis och vet bättre än hon om sakerna, så får du troligtvis som svar "voj, voj, du är nog för ung för att förstå sånthär. Vänta bara på att du får några år på nacken". Jag har blivit lärd att respektera åldringar, men de har inte tydligen blivit lärda att respektera yngre generationer. Människor borde respektera människor. Inte bara en viss åldersgrupp.

För inte så länge sedan fick jag höra att jag inte kan förstå The Beatles för att jag inte levde då. Nej, kanske jag inte kan förstå det på samma sätt som du gör, men ta mig fan om inte jag kan njuta av det precis som du gör, och få lika mycket ut av det. All konst är ju visserligen barn av sin tid, men det uppkommer också nya sätt att se på konsten, som kanske inte dessa tidens barn kan förstå sig på.

Och ännu för att göra blogginlägget ännu aningen mer förbryllande så tycker jag ni kan sluta med att prata om hur ni gått i livets skola, hur ni har gått igenom så mycket hemska saker att ni förstår er på livet. Ni och ingen annan. Visserligen är det så om jorden roterar kring er navel, men sist jag kollade så var det inte så. Mesta här i livet har jag lärt mig av positiva saker. Kanske ni inte haft tillräckligt med mod eller självkänsla för att våga se också positiva saker? Kanske ni hela tiden haft fel. Kanske det är då vi lyckas med någonting som vi ska lära oss, sätta på minnet. Istället för att göra det ENDAST då vi misslyckas.

Men jaa, kanske ni inte är tillräckligt unga för att förstå...