Äpplen är röda, söta och perfekt runda endast i sagorna. I verkligheten är dom gröngula med bruna fläckar. Att vänta på ett saftigt tugg är som att vänta på ett tåg som aldrig kommer. Äpplen är alltid omogna eller småruttna. Aldrig saftiga och vackra. Aldrig perfekta. Ibland kan dom dock se bra ut, men oftast är det en stor besvikelse. Besvikelse är kanske det ord som beskriver äpplen bäst. T.o.m. i varenda saga så lovar de mer än vad de ger. Inte ens i skapelseberättelsen klarar äpplet av att leva upp till alla förväntningar; där var ju också utsidan perfekt, men hur var det med insidan? En besvikelse. Kanske äpplen finns till bara för att påminna oss om livets eviga besvikelser? Om att vi alltid väntar på det syndiga första tugget och att istället för det knastrande skalet och den iskalla saften, som vi föreställer oss rinna ner för våra mungipor, så får vi bara en munfull av rödbrunt varmt kött, som får oss att kräkas. Och det är inte nog med det. Smaken lämnar kvar. Det är omöjligt att få bort den äckligt ruttna smaken. Vi borde lära oss att motstå från att bita i det syndigt vackra, men oftast förrädiska, äpplet.