Har er Gud randig skjorta, shorts och en visselpipa stickande ut ur munnen? Visar han ibland rött kort och ibland gult kort på basis av era handlingar? Har ni överhuvudtaget gått med på att någon annan ska få bedöma era handlingar?
Vilken löjlig tanke, tycker jag. Att göra som han, att dela människor i Goda och Onda. Precis som om det skulle finnas en god eller ond människa här på jorden. Vi är allihopa blandningar av både gott och ont, vi är inte bara endera. Vi har alla olika uppfattningar om vad som är gott och vad som är ont, men det betyder inte att vi är goda eller onda.
Det lär heller inte vara en så stor chock att få höra att vi alla i grund och botten är egoistiska narcister. Var och en är bara ut efter en sak här i världen: eget välmående. Om någon påstår annat, så är det en ren lögn. Det är inte solen som världen roterar kring, det är varje individs egna navel som omvärlden axlar runt.
Människor yrar runt och gör goda handlingar, som likväl kunde kallas statushandlingar. Egentligen är det viktigaste att dessa handlingar ska vara goda för individen själv, om någon annan råkar dra nytta av dem så är det bara ren tur det handlar om; målet för din så kallade goda gärning råkar bara vara en annan människa, medan egentligen fungerar den människan bara som en katalysator för ditt välmående. Den människan är ett redskap som du använder till att du ska få känna dig bra, hjälpsam och nyttig. Dina poäng stiger, din ranking höjs, för varenda statushandling du gör.
Men som sagt så får du själv lov att bestämma om gärningen är god eller ond. Du behöver inte någons hjälp till det, om du anser dig behöva det, så är du bara säker på att det är en ond handling, som inte borde göras. Men i det fallet kan det räcka med att presentera handlingen på ett positivt sätt. Vänd lite på orden; kalla det hjältegrav och frihetskamp, så är du på det torra.
För att inte känna dig så omnipotent kan du hävda till högre makter, som styr och ställer, som bestämmer över vad som är gott och vad som är ont, som i ett skede blåser i visselpipan och drar upp ett kort, inte ett kort som är rött eller gult, utan syndafallskortet. Är du God ELLER Ond? Inte hur god och hur ond du är. Men är du God ELLER Ond, det är frågan du får svar på då.
Att ha en allsmäktig domare, som du själv fabricerat är faktiskt rätt så bekvämt. Men det om det. Denna högre makt vet nog vad han sysslar med, det är klart. Det är ju på honom du har byggt upp detta samhälle.
keskiviikko 29. joulukuuta 2010
tiistai 21. syyskuuta 2010
Äpplen är röda, söta och perfekt runda endast i sagorna. I verkligheten är dom gröngula med bruna fläckar. Att vänta på ett saftigt tugg är som att vänta på ett tåg som aldrig kommer. Äpplen är alltid omogna eller småruttna. Aldrig saftiga och vackra. Aldrig perfekta. Ibland kan dom dock se bra ut, men oftast är det en stor besvikelse. Besvikelse är kanske det ord som beskriver äpplen bäst. T.o.m. i varenda saga så lovar de mer än vad de ger. Inte ens i skapelseberättelsen klarar äpplet av att leva upp till alla förväntningar; där var ju också utsidan perfekt, men hur var det med insidan? En besvikelse. Kanske äpplen finns till bara för att påminna oss om livets eviga besvikelser? Om att vi alltid väntar på det syndiga första tugget och att istället för det knastrande skalet och den iskalla saften, som vi föreställer oss rinna ner för våra mungipor, så får vi bara en munfull av rödbrunt varmt kött, som får oss att kräkas. Och det är inte nog med det. Smaken lämnar kvar. Det är omöjligt att få bort den äckligt ruttna smaken. Vi borde lära oss att motstå från att bita i det syndigt vackra, men oftast förrädiska, äpplet.
sunnuntai 19. syyskuuta 2010
Nuförtiden vet man att dom sjungande sandens sång inte är Gudar som pratar till en. Det finns en vetenskaplig förklaring: Sandkornen är formade och ordnade på ett sådant sätt, att då vinden blåser genom dem så bildar de ljud. Hur kunde vi någonsin tro att det skulle vara någonting övernaturligt i det hela. Som tur är, så har vi nu fått slut på de eviga och onödiga gudasagorna och legenden som funnits i länderna i århundraden, om int t.o.m. i årtusenden.
Men hold on a minute!
Vilken nytta har vi av att förstöra en hel kultur med vår behov att förstå och förklara alla fenomen? Är vi faktiskt så osäkra på oss själva att vi måste ha förklaringar till allt? helst vetenskapliga sådana. Krävs det verkligen en så bra ordning omkring oss? Visar inte det bara att vi är själva i så stor oordning att vi måste kompensera det genom att förklara alla fenomen runtom oss, ha ordning på allt? Ja, anser jag, men vad säger du? Tänka sig att denna narcistiska och kyniska ras har faktiskt börjat inbilla sig att man kan, och måste, förklara allt. Det kommer alltid att finnas saker vi inte kan förklara! "Ingenting är nytt under solen" tolkar jag oftast som "Allting är nytt under solen".
Då det gäller vetenskaper som vi kan förklara med sk. hårda vetenskaper så säger alla läroböcker att det alltid finns en normvetenskap. Med det menar man en vetenskap som sätter normen för alla andra. Som exempel så var religion en lång tid en normvetenskap. Nu är det kanske teknologi eller kanske t.o.m. ekonomi som är det. Kanske det här är någonting vi borde tillämpa i lite större grad? Kanske dessa normvetenskaper är bara delar av en större normvetenskap? Kanske trenden nu bara råkar vara den att vi måste förklara alla fenomen på ett förståeligt, och framförallt naturligt sätt? Men går det? Knappast. Vem säger att det naturliga är bättre än det onaturliga, paranormala? Vem kan bevisa att det är sandkornens och vindens fysiologi som rår över ljudet, eller sången som det förut kallades? Det kan likväl vara helt tvärtom; Gudarnas sång rår över fysiologin. En ekvation kan ses på från två håll, fastän lösningen är den samma. Att vi nu under några av dom senaste århundraden har bestämt oss för att den stora normvetenskapen är realistiska förklaringar betyder det inte att vi har rätt. Det är bara en sätt att se på saken. Alla vet ändå innerst inne att vi aldrig kommer att kunna förklara allt som pågår runtom oss. Vi har ju t.ex. satt foten på månen, men vet inte vad som gömmer sig några kilometer under havsytan. Allt är relativt. Så är även ljudet från sanden och vinden.
Vi har lärt oss att flyga som fåglar på himlen.
Vi har lärt oss att simma som fisk i vattnet.
Men vi har inte lärt oss att vandra som människor på jorden.
Jag vågar påstå att det är inte ett ljud. Det är sång!
Men hold on a minute!
Vilken nytta har vi av att förstöra en hel kultur med vår behov att förstå och förklara alla fenomen? Är vi faktiskt så osäkra på oss själva att vi måste ha förklaringar till allt? helst vetenskapliga sådana. Krävs det verkligen en så bra ordning omkring oss? Visar inte det bara att vi är själva i så stor oordning att vi måste kompensera det genom att förklara alla fenomen runtom oss, ha ordning på allt? Ja, anser jag, men vad säger du? Tänka sig att denna narcistiska och kyniska ras har faktiskt börjat inbilla sig att man kan, och måste, förklara allt. Det kommer alltid att finnas saker vi inte kan förklara! "Ingenting är nytt under solen" tolkar jag oftast som "Allting är nytt under solen".
Då det gäller vetenskaper som vi kan förklara med sk. hårda vetenskaper så säger alla läroböcker att det alltid finns en normvetenskap. Med det menar man en vetenskap som sätter normen för alla andra. Som exempel så var religion en lång tid en normvetenskap. Nu är det kanske teknologi eller kanske t.o.m. ekonomi som är det. Kanske det här är någonting vi borde tillämpa i lite större grad? Kanske dessa normvetenskaper är bara delar av en större normvetenskap? Kanske trenden nu bara råkar vara den att vi måste förklara alla fenomen på ett förståeligt, och framförallt naturligt sätt? Men går det? Knappast. Vem säger att det naturliga är bättre än det onaturliga, paranormala? Vem kan bevisa att det är sandkornens och vindens fysiologi som rår över ljudet, eller sången som det förut kallades? Det kan likväl vara helt tvärtom; Gudarnas sång rår över fysiologin. En ekvation kan ses på från två håll, fastän lösningen är den samma. Att vi nu under några av dom senaste århundraden har bestämt oss för att den stora normvetenskapen är realistiska förklaringar betyder det inte att vi har rätt. Det är bara en sätt att se på saken. Alla vet ändå innerst inne att vi aldrig kommer att kunna förklara allt som pågår runtom oss. Vi har ju t.ex. satt foten på månen, men vet inte vad som gömmer sig några kilometer under havsytan. Allt är relativt. Så är även ljudet från sanden och vinden.
Vi har lärt oss att flyga som fåglar på himlen.
Vi har lärt oss att simma som fisk i vattnet.
Men vi har inte lärt oss att vandra som människor på jorden.
Jag vågar påstå att det är inte ett ljud. Det är sång!
maanantai 6. syyskuuta 2010
mördare och moralbloggar.
Jag hatar moralbloggar. Bloggar där någon säger att man ska göra si eller så. Där någon verkligen tror att det hjälper att säga till någon att det här är rätt och det där är fel. Det är är helt klart att man ska försöka få folk att förstå saker, men det lyckas inte genom att säga hur människor ska göra, utan helt enkelt genom att försöka få människor att fundera på saker själva. Ge dem en insikt i deras egna tankar och moral. Det är väl ingen nyhet att om du får en att ändra på sig utan att de själv har 100 procentigt tänkt ut saken, så kommer nästa som säger totalt motsatta av det som du sa få personen att tänka det totalt motsatta av det som du sa. Fastän jag hatar moralbloggar, som bara får en att skratta + göra det totalt motsatta så får ni läsa en precis sådan just nu.
Under sommarens gång har jag blivit så många gånger arg över människor som måste på något vis låtsas vara så himla korrekta och etiska. Allt började då jag var i dom norra delarna av våran kära planet. Vår grupp besökte ett museum, som var mestadels en byggnad som var fullpackad med sälskinn. Det var några ord som ekade hela tiden i salarna “oih, voi stackars lilla, hur kan någon göra sådär”. Det var alltså hemskt med uppstoppade djur som hade blivit dödade. Dödade för att mördaren behövde skinn eller kött för att överleva i dom karga förhållandena. Fast, egentligen var det inte själva mördandet som var problemet, utan snarare det det faktum att sälar är söta. Sälar är så söta djur så ingen får döda dem. “Vad i helvete?”, kan man fråga sig. Ska vi verkligen börja mäta hur söta djur är och på basis av det bestämma om de får leva eller inte. Skulle själv ha haft lust att fråga hur söt ifrågavarande personers skor hade varit för ett år sedan, eller biffen som de åt dagen innan. Att fråga det skulle jag ha haft rätt till. Egentligen skulle det ha varit min skyldighet, mest för att de som bar skorna och åt biffarna inte enligt mig var tillräckligt söta för att leva. De var helt enkelt frånstötande. Men en snäll hippiesjäl som jag är, så lät jag dem leva. Fast jag troligtvis kommer att göra en chopping-spree strax de blivit för gamla för att vara till någon nytta. Men om ålderdom och onödighet får ni läsa en annan gång...
Nuförtiden behöver vi inte sälskinn och valkött för att överleva. Men det har funnits tider då det verkligen har varit behov av det. Och att gå runt och tro sig vara en bra människa p.g.a. såpass “etiska” åsikter är precis lika skenheligt som dom jävla vegetarianerna som är så djurkära att de inte köper kött, men om någon bjuder så äter de nog. Alltså va!? Som motivering har de, att om de inte köper kött, så tillverkas det snart inte så mycket av den och djuren kommer att må bättre etc. en story som alla föstår. Men vad är det för skillnad om de köper det eller tar emot det av någon? Men det är någonting jag ännu klarar av. Men sedan då det finns sådana som inte äter kött, och pratar om hur hemskt det är, men efter en kväll på krogen kan de lätt köpa en hamburgare. En hamburgare! Snabbmat är det värsta av allt. Det är precis dit all den kött som kommit från boskap som inte duger ens till mat för att de har blivit så dåligt behandlade hamnar. Tror på allvar att man kan med bra samvet köpa 20kg finskt kött från en butik om man lämnar bort dendär ena hamurgaren. Det får rentav blodet att koka i mina ådror. Klart människor ska få äta snabbmat och vad de vill, men att öppet moralisera om köttindustrin efter att ha några dagar eller timmar tidigare ätit snabbmatskött är rentav löjligt. Hur kan någon ens ta sådana moraltantor på allvar? Samma sak gäller människor som äter ekologisk och vegetarisk mat mest för att de anser sig själva må så mycket bättre av det. Om deras soja och ekologiskt odlade morötter fraktas från andra sidan jorden så är såklart ingenting att prata om. Så länge de mår bra så får väl slavarbetarna och naturen fast dö ut, för att ekologiskt och hälsosamt ska det vara. Och jag tänker inte ens börja prata om vatten som fraktas från pyreneérna.
Ännu före jag slutar min “jag hatar er alla”-blogg så tänker jag tangera en annan kostrelaterad ämne; “hälsosam” mat. Goji-bär, soja, det ena och det andra, är någonting som människor tydligen måste äta för att må bra. Det har i sig alla typer av vitaminer och näring som en människa någonsin kan behöva. Eller det kan man läsa på internet och produktbeskrivningen. Men tror någon verkligen att en skild människoras som lever i helt olika förhållanden och har helt olika åsikter, helt olika sjukdomar, helt olika immunförsvar och helt olika allting kan på allvar anses må bättre av sådant som inte ens växer där de blivit födda och bott sedan urminnes tider, där evolutionen i miljarder av år har slipat människan och naturen runtom till att stöda varandra, där kroppen har format sig enligt naturen.... tror ni att den varelsen behöver några bär från Kina för att må bra? Bara för att det dom senaste 50 åren har varit så populärt med nya intressanta kostvanor så betyder det inte att det är något fel på finländsk kost!
Nu tänker jag sluta opponera mig själv genom att skriva någonting jag inte gillar och låta er igen tänka själva.
ps. att skriva om någonting man inte gillar kan vara guld värt. Ibland måste man helt enkelt göra saker man inte gillar. Welcome to life on planet earth.
pss. I nästa inlägg ska jag diskuter vänskap, så det blir lite mjukare och gosigare då.
Under sommarens gång har jag blivit så många gånger arg över människor som måste på något vis låtsas vara så himla korrekta och etiska. Allt började då jag var i dom norra delarna av våran kära planet. Vår grupp besökte ett museum, som var mestadels en byggnad som var fullpackad med sälskinn. Det var några ord som ekade hela tiden i salarna “oih, voi stackars lilla, hur kan någon göra sådär”. Det var alltså hemskt med uppstoppade djur som hade blivit dödade. Dödade för att mördaren behövde skinn eller kött för att överleva i dom karga förhållandena. Fast, egentligen var det inte själva mördandet som var problemet, utan snarare det det faktum att sälar är söta. Sälar är så söta djur så ingen får döda dem. “Vad i helvete?”, kan man fråga sig. Ska vi verkligen börja mäta hur söta djur är och på basis av det bestämma om de får leva eller inte. Skulle själv ha haft lust att fråga hur söt ifrågavarande personers skor hade varit för ett år sedan, eller biffen som de åt dagen innan. Att fråga det skulle jag ha haft rätt till. Egentligen skulle det ha varit min skyldighet, mest för att de som bar skorna och åt biffarna inte enligt mig var tillräckligt söta för att leva. De var helt enkelt frånstötande. Men en snäll hippiesjäl som jag är, så lät jag dem leva. Fast jag troligtvis kommer att göra en chopping-spree strax de blivit för gamla för att vara till någon nytta. Men om ålderdom och onödighet får ni läsa en annan gång...
Nuförtiden behöver vi inte sälskinn och valkött för att överleva. Men det har funnits tider då det verkligen har varit behov av det. Och att gå runt och tro sig vara en bra människa p.g.a. såpass “etiska” åsikter är precis lika skenheligt som dom jävla vegetarianerna som är så djurkära att de inte köper kött, men om någon bjuder så äter de nog. Alltså va!? Som motivering har de, att om de inte köper kött, så tillverkas det snart inte så mycket av den och djuren kommer att må bättre etc. en story som alla föstår. Men vad är det för skillnad om de köper det eller tar emot det av någon? Men det är någonting jag ännu klarar av. Men sedan då det finns sådana som inte äter kött, och pratar om hur hemskt det är, men efter en kväll på krogen kan de lätt köpa en hamburgare. En hamburgare! Snabbmat är det värsta av allt. Det är precis dit all den kött som kommit från boskap som inte duger ens till mat för att de har blivit så dåligt behandlade hamnar. Tror på allvar att man kan med bra samvet köpa 20kg finskt kött från en butik om man lämnar bort dendär ena hamurgaren. Det får rentav blodet att koka i mina ådror. Klart människor ska få äta snabbmat och vad de vill, men att öppet moralisera om köttindustrin efter att ha några dagar eller timmar tidigare ätit snabbmatskött är rentav löjligt. Hur kan någon ens ta sådana moraltantor på allvar? Samma sak gäller människor som äter ekologisk och vegetarisk mat mest för att de anser sig själva må så mycket bättre av det. Om deras soja och ekologiskt odlade morötter fraktas från andra sidan jorden så är såklart ingenting att prata om. Så länge de mår bra så får väl slavarbetarna och naturen fast dö ut, för att ekologiskt och hälsosamt ska det vara. Och jag tänker inte ens börja prata om vatten som fraktas från pyreneérna.
Ännu före jag slutar min “jag hatar er alla”-blogg så tänker jag tangera en annan kostrelaterad ämne; “hälsosam” mat. Goji-bär, soja, det ena och det andra, är någonting som människor tydligen måste äta för att må bra. Det har i sig alla typer av vitaminer och näring som en människa någonsin kan behöva. Eller det kan man läsa på internet och produktbeskrivningen. Men tror någon verkligen att en skild människoras som lever i helt olika förhållanden och har helt olika åsikter, helt olika sjukdomar, helt olika immunförsvar och helt olika allting kan på allvar anses må bättre av sådant som inte ens växer där de blivit födda och bott sedan urminnes tider, där evolutionen i miljarder av år har slipat människan och naturen runtom till att stöda varandra, där kroppen har format sig enligt naturen.... tror ni att den varelsen behöver några bär från Kina för att må bra? Bara för att det dom senaste 50 åren har varit så populärt med nya intressanta kostvanor så betyder det inte att det är något fel på finländsk kost!
Nu tänker jag sluta opponera mig själv genom att skriva någonting jag inte gillar och låta er igen tänka själva.
ps. att skriva om någonting man inte gillar kan vara guld värt. Ibland måste man helt enkelt göra saker man inte gillar. Welcome to life on planet earth.
pss. I nästa inlägg ska jag diskuter vänskap, så det blir lite mjukare och gosigare då.
tiistai 17. elokuuta 2010
Not only a joke... maybe something to think about!
"
Far out in the uncharted backwaters of the unfashionable end of the Western Spiral Arm of the Galaxy lies a small unregarded yellow sun.
Orbiting this at a distance of roughly ninety-two million miles is an utterly insignificant little blue-green planet whose ape-descended life forms are so amazingly primitive that they still think digital watches are a pretty neat idea.
This planet has - or rather had - a problem, which was this: most of the people living on it were unhappy for pretty much of the time. Many solutions were suggested for this problem, but most of these were largely concerned with the movements of small green pieces of paper, which is odd because on the whole it wasn't the small green pieces of paper that were unhappy.
And so the problem remained; lots of people were mean, and most of them were miserable, even the ones with digital watches"
"
Far out in the uncharted backwaters of the unfashionable end of the Western Spiral Arm of the Galaxy lies a small unregarded yellow sun.
Orbiting this at a distance of roughly ninety-two million miles is an utterly insignificant little blue-green planet whose ape-descended life forms are so amazingly primitive that they still think digital watches are a pretty neat idea.
This planet has - or rather had - a problem, which was this: most of the people living on it were unhappy for pretty much of the time. Many solutions were suggested for this problem, but most of these were largely concerned with the movements of small green pieces of paper, which is odd because on the whole it wasn't the small green pieces of paper that were unhappy.
And so the problem remained; lots of people were mean, and most of them were miserable, even the ones with digital watches"
keskiviikko 11. elokuuta 2010
om en ensam kvinna och havet
Jag har aldrig i mitt hela liv sett någon så ensam som hon var.
Var det kanske hennes blick mot havet som fick henne att se så ensam ut? Kanske havet ännu symboliserar en romantik utan like? Kanske det är någonting i vårt blod som får havet att symbolisera ensamhet. Förut såg kvinnor mot havet och längtade efter män som gått till sjöss, män som dragit ut till krig, eller kanske precis som nu: män som hittat någonting bättre, någonting som ger deras liv substans. Kanske det inte är någonting, utan någon. Så var hennes blick också. Den skrek inte bara ensamhet, utan den skrek det värsta av all ensamhet; längtan. Längtan av någonting hon haft men inte längre har. Känslan av att inte ha någonting är ingenting jämfört med känslan av att ha haft någonting, och sedan förlorat det. Hur kan en blick säga så mycket? Det vet jag inte, men jag är säker på att den starkaste av dom starka skulle ha vikt undan den blicken. Om jag skulle ha vågat se en stund mer, är jag säker på att min värld sku ha rämnat. Den intensiviteten går inte att beskriva med ord. Precis som i sagorna, så var det en ensam kvinna i hennes elfenbenstorn som såg ut mot havet och längtade. Förutom att det inte var ett elfenbenstorn, det var inte ens ett torn, utan bara en balkong. Men havet var där, och hon var där, och framförallt var den ensamma längtan där.
Har vi människor blivit skapade till att klara av allt utom ensamhet? Är det kanske där gränsen går? Ensam är varenda en någon gång. Men inte ensam. Svenska språket har inte ens vågat ha begrepp för den ensamhet. Finskan har “olla yksin” och “olla yksinäinen”, vilket betyder två helt olika saker. Yksin är att vara fysiskt ensam, men att vara yksinäinen, det är att vara psykiskt ensam. Skillnaden är enorm. Har vi finländare kanske sett världen på ett helt annat sätt än vad svenskarna har? Har vi kanske här i Finland alltid känt oss så ensamma, att vi har vant oss vid tanken, och till och med myntat ord för vår ensamhet? Har vi kanske aldrig känt oss en gemenskap med våra grannländer? Vi har i århundraden blivit rivna fram och tillbaka mellan två stormakter, men aldrig hittat våran riktiga jag.
Var det kanske så hon också kände sig? Ville hon kanske kompensera rädslan för sig själv genom att se ut mot ett mörkt hav och på samma gång veta att skeppet aldrig kommer? Att hon kommer att stå där i all evighet. Varför står hon bara där och ser mot havet och tror att det ska hända saker utan att hon ens rör på ett finger? Borde hon inte gå emot skeppet? Förstår hon inte att den viktigaste resan hon kan göra är att gå emot halvvägs? Men det är inte så lätt. För att hennes ensamhet kanske är mer en rädsla. Om hon går halvvägs mot sina känslor, halvvägs till havet, så förstår hon att ingen har gått hallvägs mot henne. Om hon fortsätter att gå och kommer ända ner till havet så vet hon precis vad hon ser i vågorna. Hon ser reflektionen av sig själv. Det som hon hela tiden varit rädd för; känslan av att hon känner sig ensam i sitt eget sällskap.
Det är alltför lätt för oss att lämna och stirra mot havet. Att hoppas på att någon annnan skall komma och lösa våra problem. Det är för skrämmande att veta att det är bara vi som kan lösa våra egna problem. Bara vi, ingen annan.
Att kärleken är evig är någonting som en hopplös romantiker kommit på. Det finns ingenting som är förevigt med oss. Ingenting, förutom vi själva. Så istället för att sitta och stirra mot havet, kan vi väl ta en titt på oss själva och fundera vad vi vill. Helt enkelt lära oss älska oss själva. Förrän vi älskar oss själva så kommer ingen annan att kunna göra det till hundra procent. Det handlar inte om ensamhet, det handlar inte om rädsla. Det handlar inte om ett ändlöst hav där det kan finnas. Det handlar helt enkelt om mod. För att vara människa måste man våga vara sig själv.
Var det kanske hennes blick mot havet som fick henne att se så ensam ut? Kanske havet ännu symboliserar en romantik utan like? Kanske det är någonting i vårt blod som får havet att symbolisera ensamhet. Förut såg kvinnor mot havet och längtade efter män som gått till sjöss, män som dragit ut till krig, eller kanske precis som nu: män som hittat någonting bättre, någonting som ger deras liv substans. Kanske det inte är någonting, utan någon. Så var hennes blick också. Den skrek inte bara ensamhet, utan den skrek det värsta av all ensamhet; längtan. Längtan av någonting hon haft men inte längre har. Känslan av att inte ha någonting är ingenting jämfört med känslan av att ha haft någonting, och sedan förlorat det. Hur kan en blick säga så mycket? Det vet jag inte, men jag är säker på att den starkaste av dom starka skulle ha vikt undan den blicken. Om jag skulle ha vågat se en stund mer, är jag säker på att min värld sku ha rämnat. Den intensiviteten går inte att beskriva med ord. Precis som i sagorna, så var det en ensam kvinna i hennes elfenbenstorn som såg ut mot havet och längtade. Förutom att det inte var ett elfenbenstorn, det var inte ens ett torn, utan bara en balkong. Men havet var där, och hon var där, och framförallt var den ensamma längtan där.
Har vi människor blivit skapade till att klara av allt utom ensamhet? Är det kanske där gränsen går? Ensam är varenda en någon gång. Men inte ensam. Svenska språket har inte ens vågat ha begrepp för den ensamhet. Finskan har “olla yksin” och “olla yksinäinen”, vilket betyder två helt olika saker. Yksin är att vara fysiskt ensam, men att vara yksinäinen, det är att vara psykiskt ensam. Skillnaden är enorm. Har vi finländare kanske sett världen på ett helt annat sätt än vad svenskarna har? Har vi kanske här i Finland alltid känt oss så ensamma, att vi har vant oss vid tanken, och till och med myntat ord för vår ensamhet? Har vi kanske aldrig känt oss en gemenskap med våra grannländer? Vi har i århundraden blivit rivna fram och tillbaka mellan två stormakter, men aldrig hittat våran riktiga jag.
Var det kanske så hon också kände sig? Ville hon kanske kompensera rädslan för sig själv genom att se ut mot ett mörkt hav och på samma gång veta att skeppet aldrig kommer? Att hon kommer att stå där i all evighet. Varför står hon bara där och ser mot havet och tror att det ska hända saker utan att hon ens rör på ett finger? Borde hon inte gå emot skeppet? Förstår hon inte att den viktigaste resan hon kan göra är att gå emot halvvägs? Men det är inte så lätt. För att hennes ensamhet kanske är mer en rädsla. Om hon går halvvägs mot sina känslor, halvvägs till havet, så förstår hon att ingen har gått hallvägs mot henne. Om hon fortsätter att gå och kommer ända ner till havet så vet hon precis vad hon ser i vågorna. Hon ser reflektionen av sig själv. Det som hon hela tiden varit rädd för; känslan av att hon känner sig ensam i sitt eget sällskap.
Det är alltför lätt för oss att lämna och stirra mot havet. Att hoppas på att någon annnan skall komma och lösa våra problem. Det är för skrämmande att veta att det är bara vi som kan lösa våra egna problem. Bara vi, ingen annan.
Att kärleken är evig är någonting som en hopplös romantiker kommit på. Det finns ingenting som är förevigt med oss. Ingenting, förutom vi själva. Så istället för att sitta och stirra mot havet, kan vi väl ta en titt på oss själva och fundera vad vi vill. Helt enkelt lära oss älska oss själva. Förrän vi älskar oss själva så kommer ingen annan att kunna göra det till hundra procent. Det handlar inte om ensamhet, det handlar inte om rädsla. Det handlar inte om ett ändlöst hav där det kan finnas. Det handlar helt enkelt om mod. För att vara människa måste man våga vara sig själv.
tiistai 1. kesäkuuta 2010
Nyliberalism i skolningspolitik; vägen till utopi eller dystopi?
Efter att i mitt förra inlägg lite tangerat Finlands skolningspolitik, så måste jag ännu återkomma lite grann till det ämnet. Häromdagen stötte jag på en term som "nyliberalism". Termen var inträngd mellan rader där det pratades om skolsystem och skolning.Är det där kanske en term som får ens tankar till ett bättre skolsystem? till någonting helt nytt och revolutionerande i hela skolpolitiken? Jaa. Så är det väl. Men hur är det egentligen? Vi bombaderas av nya termer och ord varenda dag, men jag skulle våga påstå följande: för det mesta så står termerna för någonting helt annat än va som vi hoppas förstå av dem.
Vad liberalism står för är väl rätt så klart för alla, och efter att ha lite tänkt vidare så är det lätta att förstå vad som menas med liberalism i skolväsendet. Men efter att jag lite tog reda på vad nyliberalism står för så blev det rätt så klart för mig att det är bara en term som de hoppas att vi inte ska destomer fundera på. "Nyliberalism är väl någonting lite bättre än liberalism, och liberalism är ju bra. Det vet alla." NEJ! Så var inte fallet nu...
Skolningsvärlden, speciellt när det gäller universitet, har stått för liberalism, men tack vare denna Socialdarwinism (som jag skrev om tidigare) så har blodet börja koka i mina ådror. Efter att ha läst denna lilla sammanfattning så kan du fundera om det kanske är någonting som vi borde börja slåss emot.
Nyckelordet för liberalism är helt enkelt individen, och lite närmare bestämt individens rättigheter. Till exempel till en utbildning, som det i detta fall handlar om. Nyliberalism i sin tur ropar marknad. Detta borde redan få några klockor att ringa; är det verkligen marknad och marknadsföring som skolning handlar om?
Vad är då respektive två termers\tankesätts hållning till kunskap? Liberalism står för att en inivid skall kunna lita på saker, att han\hon ska kunna leva sitt liv på det sätt han\hon ser vara vettigt. "Luottamus, järjen mukainen elämä", som Jyrki Hilpelä formulerar det. Misstänksamhet är i sin tur nyliberalismens förhållande till kunskap. Visst i världen skall man ifrågesätta dogmer och se kritiskt på den information som delas ut (som till exempel när det gäller nyliberalism), men är det inte minst lika viktigt att kunna lita på någonting? Vad har en människa att ta i om hon\han inte kan lita på någonting? Speciellt ett litet barn; om barnet inte får ens lita på skolan, där hon\han borde lära sig, så finns det då ens en chans att barnet kan någonsin lita på någonting överhuvudtaget?
Nästa kontrastering: Värden, som jag anser vara det viktigaste delen av skolning och skolpolitik. Liberalism står för "frihet, jämställdhet, autonomi, respekt av olikheter", nyliberalism i sin tur står för "effektivitet, konkurrans". När det gäller skolning så tror jag INTE att effektivitet och konkurrans är så viktiga. Skolgång skall inte gå ut på att individer tävlar mot varandra; den elev som kan bäst marknadsföra sig, sälja en produkt, som i själva verket är de själva, och bara de bästa får möjlighet till bra skolning och framtid. Dethär är ren social-prostitution. Hur kan ett i-land ens tänka i sånahär banor? Jämför Socialdarwinism
När det gäller rättvisa så anser liberalism att det är viktigast av allt, medan nyliberalismen hävdar "inte så viktigt. Marknaden sköter detta", alltså helt enkelt "skit i det, de svaga ska ändå dö ut.".
Individens roll? Kort och konsist; Liberalism: medborgare, människa Nyliberalism: Kund, företagare, marknaden definerar.
Motiven för verksamheten? Liberalism: individens utveckling, en god människa. Visserligen så är dessa rätt så odefinerade termer, men det låter ändå bättre än "överlevnad och anrikning, d.v.s. att bli rik.
Efter att ha läst på en stund så kom det till och med fram vad dessa två antiteser anser om skolning. Liberalismen hävdar att det är "en väsentlig del av ett bra liv". Nu talar vi alltså inte i dom banorna att alla borde vara minst doktorer och att en vanlig arbetare skulle vara värd noll. Utan nu handlar det helt enkelt om grundskolning, och utveckling. Nyliberalismen anser skolning vara en investering och konkurrensfaktor.
Det är rätt så sjukt att demokrati, som liberalism till en viss mån står för, har blivit en ekonomisk term i nyliberalism. Hur långt ska allt detta gå före människor börjar vakna till och fundera om konkurrans, marknadsföring, profil och pengar är det viktigaste? Om det nu redan lanseras termer för att föra våra tankar till annat så vet vi att folk började anske ana att det är påväg mot någonting sämre, när det gäller skolning. Men är det så lätt att man tar en gammal term som liberalism och tilläger ett ny- så har man en term som kan stå för helt annat och få människor att tro att den utveckling de varit rädda för har avtagit? Hoppas inte.
Vad liberalism står för är väl rätt så klart för alla, och efter att ha lite tänkt vidare så är det lätta att förstå vad som menas med liberalism i skolväsendet. Men efter att jag lite tog reda på vad nyliberalism står för så blev det rätt så klart för mig att det är bara en term som de hoppas att vi inte ska destomer fundera på. "Nyliberalism är väl någonting lite bättre än liberalism, och liberalism är ju bra. Det vet alla." NEJ! Så var inte fallet nu...
Skolningsvärlden, speciellt när det gäller universitet, har stått för liberalism, men tack vare denna Socialdarwinism (som jag skrev om tidigare) så har blodet börja koka i mina ådror. Efter att ha läst denna lilla sammanfattning så kan du fundera om det kanske är någonting som vi borde börja slåss emot.
Nyckelordet för liberalism är helt enkelt individen, och lite närmare bestämt individens rättigheter. Till exempel till en utbildning, som det i detta fall handlar om. Nyliberalism i sin tur ropar marknad. Detta borde redan få några klockor att ringa; är det verkligen marknad och marknadsföring som skolning handlar om?
Vad är då respektive två termers\tankesätts hållning till kunskap? Liberalism står för att en inivid skall kunna lita på saker, att han\hon ska kunna leva sitt liv på det sätt han\hon ser vara vettigt. "Luottamus, järjen mukainen elämä", som Jyrki Hilpelä formulerar det. Misstänksamhet är i sin tur nyliberalismens förhållande till kunskap. Visst i världen skall man ifrågesätta dogmer och se kritiskt på den information som delas ut (som till exempel när det gäller nyliberalism), men är det inte minst lika viktigt att kunna lita på någonting? Vad har en människa att ta i om hon\han inte kan lita på någonting? Speciellt ett litet barn; om barnet inte får ens lita på skolan, där hon\han borde lära sig, så finns det då ens en chans att barnet kan någonsin lita på någonting överhuvudtaget?
Nästa kontrastering: Värden, som jag anser vara det viktigaste delen av skolning och skolpolitik. Liberalism står för "frihet, jämställdhet, autonomi, respekt av olikheter", nyliberalism i sin tur står för "effektivitet, konkurrans". När det gäller skolning så tror jag INTE att effektivitet och konkurrans är så viktiga. Skolgång skall inte gå ut på att individer tävlar mot varandra; den elev som kan bäst marknadsföra sig, sälja en produkt, som i själva verket är de själva, och bara de bästa får möjlighet till bra skolning och framtid. Dethär är ren social-prostitution. Hur kan ett i-land ens tänka i sånahär banor? Jämför Socialdarwinism
När det gäller rättvisa så anser liberalism att det är viktigast av allt, medan nyliberalismen hävdar "inte så viktigt. Marknaden sköter detta", alltså helt enkelt "skit i det, de svaga ska ändå dö ut.".
Individens roll? Kort och konsist; Liberalism: medborgare, människa Nyliberalism: Kund, företagare, marknaden definerar.
Motiven för verksamheten? Liberalism: individens utveckling, en god människa. Visserligen så är dessa rätt så odefinerade termer, men det låter ändå bättre än "överlevnad och anrikning, d.v.s. att bli rik.
Efter att ha läst på en stund så kom det till och med fram vad dessa två antiteser anser om skolning. Liberalismen hävdar att det är "en väsentlig del av ett bra liv". Nu talar vi alltså inte i dom banorna att alla borde vara minst doktorer och att en vanlig arbetare skulle vara värd noll. Utan nu handlar det helt enkelt om grundskolning, och utveckling. Nyliberalismen anser skolning vara en investering och konkurrensfaktor.
Det är rätt så sjukt att demokrati, som liberalism till en viss mån står för, har blivit en ekonomisk term i nyliberalism. Hur långt ska allt detta gå före människor börjar vakna till och fundera om konkurrans, marknadsföring, profil och pengar är det viktigaste? Om det nu redan lanseras termer för att föra våra tankar till annat så vet vi att folk började anske ana att det är påväg mot någonting sämre, när det gäller skolning. Men är det så lätt att man tar en gammal term som liberalism och tilläger ett ny- så har man en term som kan stå för helt annat och få människor att tro att den utveckling de varit rädda för har avtagit? Hoppas inte.
tiistai 20. huhtikuuta 2010
Socialdarwinism
Att vakna upp ordentligt först efter att värsta diskussionerna är förbi är någonting jag vant mig vid. Fastän det jag tangerar i följande text inte är så aktuellt längre, så är konceptet precis lika aktuellt nu som alltid.
För tillfället diskuteras det en del om att inträdesproven till universiten skulle slopas. Detta är någonting så hemskt och förskräckligt så jag inte kan uttrycka det med ord. Om vi rent konkret tänker vad det här skulle betyda i praktiken, så skulle det första en tänker på vara att studentskrivningarna skulle spela den viktigaste rollen vid val av studerande till universitet. Troligtvis påverkar det inte största delen av befolkningen, skulle man hastigt tänka. Men hur är det egentligen? Vad skulle ske? Jag är rätt så säker på att hela sociala infrastrukturen skulle kollapsa. För att få studieplats skulle det krävas att ifrågavarande eleven skulle ha minst sagt utmärkta betyg. Studentskrivningarnas nivå skulle troligtvis förändras, redan att få studieplats i gymnasiet skulle troligtvis försvåras.
Allt det här är enligt mig bagateller jämfört med det verkliga problemet; barnen skulle hamna i prestationshelvetet strax de lär sig läsa. Det skulle krävas massor av dem. Hela livet skulle vara en förberedelse inför studentskrivningarna. Helt absurdt. De unga stackarna skulle måsta tävla,tävla,tävla, tävla, för att bevisa att de hör till den eliten som har möjlighet att studera på universitetsnivå. De svaga krossas, medan de starkt begåvade uppnår sina mål i livet, målet som troligtvis ändrats totalt under den långa resan dit. Det skulle vara föräldrarna som styr barnet till deras ekonom-drömyrke; prep-kurser och inriktade skolor, som försäkrar barnets kunskaper i precis de ämnena som är viktiga för ifrågavarande utbildning. Ett så kallat urval av de bästa, en gallring före skolstarten så att säga. Det är klart att detta skulle leda till att den sociala eliten skulle ha betydligt större möjligheter att studera på universitetsnivå. Bra skolor, inriktade skolor etc. kostar pengar, pengar som alla inte har.
Eftersom universiteten tar in en viss mängd elever per år, så skulle det leda till att den tävling, som nu helt enkelt är inträdesprov där det mäts på ett vettigt sätt elevens kunskaper i ämnet på ett sådant sätt att elven har möjlighet ännu i senare skeden av sitt liv fördjupa sig i ämnet för att uppnå den kunskapsnivå som krävs. Men nej, det krävs tydligen förändring. Tävlingen skall börja så tidigt som möjligt, vänner skall bli personer du tävlar emot. Alla psykiska problem och skolskjutningar vi har nuförtiden skulle troligtvis mångdubblas; det krävs ju redan allt för mycket! Det har vi många gånger fått bevisa under de senaste åren!
Denna helvete till socialdarwinism skulle troligtvis rota sig djupare ner än bara uppe vid universitetsnivån, den skulle tränga sig genom jorden till gymnasiekraven. Efter att ha gjort slut på alla så kallade mindre presterande elever, skulle den säkert tränga sig ända ner till högstadiets gruppindelningar, som redan förstör självförtroendet för många bortgömda begåvningar, som har fått b-klass elev -märket inristat i pannan av lärare som dogmatiskt skickar vissa elever till mindre grupper där de får lära sig med hjälp av en handledare. Visserligen är det här inte så galet, om det skulle fungera. Men som sagt så efter att ha fått den stämpeln så kan det vara svårt att riva sig bort, fastän hur man försöker.
De svaga skall tydligen utrotas, och de som vid födseln bestäms vara så kallade starka individer, intellektuella människor, framtidens hopp, så skall få förverkliga sina drömmar. Denna socialdarwinism måste vi få slut på före det rotar sig i vår redan så förvrängda skolsystem!
För tillfället diskuteras det en del om att inträdesproven till universiten skulle slopas. Detta är någonting så hemskt och förskräckligt så jag inte kan uttrycka det med ord. Om vi rent konkret tänker vad det här skulle betyda i praktiken, så skulle det första en tänker på vara att studentskrivningarna skulle spela den viktigaste rollen vid val av studerande till universitet. Troligtvis påverkar det inte största delen av befolkningen, skulle man hastigt tänka. Men hur är det egentligen? Vad skulle ske? Jag är rätt så säker på att hela sociala infrastrukturen skulle kollapsa. För att få studieplats skulle det krävas att ifrågavarande eleven skulle ha minst sagt utmärkta betyg. Studentskrivningarnas nivå skulle troligtvis förändras, redan att få studieplats i gymnasiet skulle troligtvis försvåras.
Allt det här är enligt mig bagateller jämfört med det verkliga problemet; barnen skulle hamna i prestationshelvetet strax de lär sig läsa. Det skulle krävas massor av dem. Hela livet skulle vara en förberedelse inför studentskrivningarna. Helt absurdt. De unga stackarna skulle måsta tävla,tävla,tävla, tävla, för att bevisa att de hör till den eliten som har möjlighet att studera på universitetsnivå. De svaga krossas, medan de starkt begåvade uppnår sina mål i livet, målet som troligtvis ändrats totalt under den långa resan dit. Det skulle vara föräldrarna som styr barnet till deras ekonom-drömyrke; prep-kurser och inriktade skolor, som försäkrar barnets kunskaper i precis de ämnena som är viktiga för ifrågavarande utbildning. Ett så kallat urval av de bästa, en gallring före skolstarten så att säga. Det är klart att detta skulle leda till att den sociala eliten skulle ha betydligt större möjligheter att studera på universitetsnivå. Bra skolor, inriktade skolor etc. kostar pengar, pengar som alla inte har.
Eftersom universiteten tar in en viss mängd elever per år, så skulle det leda till att den tävling, som nu helt enkelt är inträdesprov där det mäts på ett vettigt sätt elevens kunskaper i ämnet på ett sådant sätt att elven har möjlighet ännu i senare skeden av sitt liv fördjupa sig i ämnet för att uppnå den kunskapsnivå som krävs. Men nej, det krävs tydligen förändring. Tävlingen skall börja så tidigt som möjligt, vänner skall bli personer du tävlar emot. Alla psykiska problem och skolskjutningar vi har nuförtiden skulle troligtvis mångdubblas; det krävs ju redan allt för mycket! Det har vi många gånger fått bevisa under de senaste åren!
Denna helvete till socialdarwinism skulle troligtvis rota sig djupare ner än bara uppe vid universitetsnivån, den skulle tränga sig genom jorden till gymnasiekraven. Efter att ha gjort slut på alla så kallade mindre presterande elever, skulle den säkert tränga sig ända ner till högstadiets gruppindelningar, som redan förstör självförtroendet för många bortgömda begåvningar, som har fått b-klass elev -märket inristat i pannan av lärare som dogmatiskt skickar vissa elever till mindre grupper där de får lära sig med hjälp av en handledare. Visserligen är det här inte så galet, om det skulle fungera. Men som sagt så efter att ha fått den stämpeln så kan det vara svårt att riva sig bort, fastän hur man försöker.
De svaga skall tydligen utrotas, och de som vid födseln bestäms vara så kallade starka individer, intellektuella människor, framtidens hopp, så skall få förverkliga sina drömmar. Denna socialdarwinism måste vi få slut på före det rotar sig i vår redan så förvrängda skolsystem!
keskiviikko 14. huhtikuuta 2010
The Hunt
Is The Hunt actually everything there is for people?
By the term The Hunt I refer to the endless hunt of a partner. Is that really SO important? To me, it seems like to some people that's everything there is to life. When you've found your partner you're happy; happiness is impossible before that. Of course I understand that it feels great to have someone beside you, someone who supports you etc. But you DON'T HAVE TO have a partner to be happy.
This endless search seems to destroy people. We live in a very dogmatic society where every person who's still single at 22 are seen as failures, to some extent that is. When relatives and friends ask if someone has found someone and they get a negative answer their usual reaction is "Oh, I'm sorry... that's too bad. But you'll find someone soon" WHAT kind of an answer is that? Do they really think the person is someway unhappy just because of that? People who live alone are usually considered as loners, even though they probably have a much wider range of friends and acquaintances as people who live in relationships have.
I'm not saying that everyone should live alone, I'm not saying that it's what I necessarily want. I'm just saying that it's nothing to have pressure over. I think that's one of the main reasons why people are depressed. It's not because they feel that they're lonely when they're single. It's because they feel that they aren't normal because of that, that there's something wrong with them.
Besides, I think most of the marriages which end up in divorce are because the couple just forced themselves to be with somebody they to some extent couldn't even imagine to love in a way they should. There are things you can't do if you're single, but there's also a lot of things you can't do when you're in a relationship, and I'm not only talking about sex... For example such regular thing as reading a book as long as you like in the evening, waking up when you want, making the food you want, when you want etcetc.
To conclude this: bläh.
By the term The Hunt I refer to the endless hunt of a partner. Is that really SO important? To me, it seems like to some people that's everything there is to life. When you've found your partner you're happy; happiness is impossible before that. Of course I understand that it feels great to have someone beside you, someone who supports you etc. But you DON'T HAVE TO have a partner to be happy.
This endless search seems to destroy people. We live in a very dogmatic society where every person who's still single at 22 are seen as failures, to some extent that is. When relatives and friends ask if someone has found someone and they get a negative answer their usual reaction is "Oh, I'm sorry... that's too bad. But you'll find someone soon" WHAT kind of an answer is that? Do they really think the person is someway unhappy just because of that? People who live alone are usually considered as loners, even though they probably have a much wider range of friends and acquaintances as people who live in relationships have.
I'm not saying that everyone should live alone, I'm not saying that it's what I necessarily want. I'm just saying that it's nothing to have pressure over. I think that's one of the main reasons why people are depressed. It's not because they feel that they're lonely when they're single. It's because they feel that they aren't normal because of that, that there's something wrong with them.
Besides, I think most of the marriages which end up in divorce are because the couple just forced themselves to be with somebody they to some extent couldn't even imagine to love in a way they should. There are things you can't do if you're single, but there's also a lot of things you can't do when you're in a relationship, and I'm not only talking about sex... For example such regular thing as reading a book as long as you like in the evening, waking up when you want, making the food you want, when you want etcetc.
To conclude this: bläh.
maanantai 5. huhtikuuta 2010
Childhood
"When I was a child...". Sound familiar? People think a lot about their childhood. Mostly they're just contrasting their, nowadays, so tedious lives with their lively, imaginative, adventurous, well, fabulous childhoods. Of course everything was better then. But is it really so? Is our childhood the best time of our life? You hear people talking about how they'll never be as happy as they were then. This is something that's, to me, really peculiar. This doesn't take my thoughts to a happy Astrid Lindgren -childhood. This takes my thoughts to a dogmatic adulthood, were we're governed by the laws and chains of our own minds. A time when all we have is our memories. Nothing new ever happens, nothing makes us really happy. A real dystopia. Personally I don't think adulthood's any way worse than childhood. We had happy time then, we have happy times now. We have worries now, but believe me; we had worries back then too. "But they weren't any real worries", one might think. My answer to that is simply: Bullshit. How come? According to OED a worrying is to keep thinking about unpleasant things that might hapen or about problems that you have. I have to say I really like that definition. A worry is a thing that feels unpleasant to us. Not being able to go play with your friends might feel just as unpleasant as not knowing how you'll pay your next rent. We have to see it in perspective to our own existence and life. To conclude what I'm trying to say here: I think every phase you go through in your life (physical or psychological) is just what you make of it. Remember the past, embrace it, but don't dwell in it.
Now when we're into childhood... One thing that scares the living shit out of me is what our media\IT -society does to children. Children don't have any freedom these days. In Finland they get a cell phone at an age that scares me. They're parents can, and trust me they do, get a hold of them at any given time. Because they're too afraid that something will happen. It's ridiculous! And in fact, it doesn't even help parents, it destroys their lives too by giving them the opportunity to get a hold of their kids, and thereby making them too worried about them all the time! What will the future look like when children haven't had the possibility to learn by their own mistakes? Will they do the mistakes they should have done in their childhood when they're adults? Is it in early adulthood when they'll start braking rules, just for the fun of it? Will children have any secrets any more? How will they cope with real life after all this pampering!? You can't just avoid problems by not letting children go through them on their own, which is the only way to learn! Everything can't be easy! Life has to have it's share of hardships and problems. Some things are of the manner that they have to be experienced to understand. There are some things that people have to learn and cope with by themselves; WELCOME TO LIFE ON PLANET EARTH!
Now when we're into childhood... One thing that scares the living shit out of me is what our media\IT -society does to children. Children don't have any freedom these days. In Finland they get a cell phone at an age that scares me. They're parents can, and trust me they do, get a hold of them at any given time. Because they're too afraid that something will happen. It's ridiculous! And in fact, it doesn't even help parents, it destroys their lives too by giving them the opportunity to get a hold of their kids, and thereby making them too worried about them all the time! What will the future look like when children haven't had the possibility to learn by their own mistakes? Will they do the mistakes they should have done in their childhood when they're adults? Is it in early adulthood when they'll start braking rules, just for the fun of it? Will children have any secrets any more? How will they cope with real life after all this pampering!? You can't just avoid problems by not letting children go through them on their own, which is the only way to learn! Everything can't be easy! Life has to have it's share of hardships and problems. Some things are of the manner that they have to be experienced to understand. There are some things that people have to learn and cope with by themselves; WELCOME TO LIFE ON PLANET EARTH!
keskiviikko 24. maaliskuuta 2010
Ihminen ei kasva.
Iminen on kuin pala savea,
joka pala palalta riisutaan.
Kunnes lopulta kuolema näkee todellisen ihmisen,
valmiin tuotteen, joka ei pelkää
Ainoa todellinen pelko,
josta kaikki muu pelko on kiteytynyt,
on kuoleman pelko.
Kun lopun tultua seisoo kasvotusten kuoleman kanssa,
huomaa että pelkoa ei koskaan ole ollutkaan.
Pelko paljastua. Panssarin riisuminen, kerros kerrokselta,
saa lopulta ihmisen ymmärtämään,
että kuolema ei ole se mitä ihminen on pelännyt,
vaan matka sitä kohti;
pelko siitä miten valmiiseen tuotteeseen suhtaudutaan,
vaikka kuoren alla onkin aina ollut sama totuus.
lauantai 13. maaliskuuta 2010
People want to be entertained. They don't want a boring minute in their lives. People demand more and more to feel entertained. There's no borders that won't be crossed if we continue this way.
There's also a strong urge to entertain, if someone seems a bit bored around oneself it's a disaster. It's seems like it wouldn't be enough to give people company, which I think is the best entertainment. Guess I'm different when it comes to these matters. I don't need much to feel entertained, I don't need to do anything special to get my kicks. I've come to the conclusion that there's no such thing as wasted time. It's just something we decide that is wasted time.
For a couple of hundred years ago there was no internet, no TV, and you didn't have to own a pair of shoes that blow up by the touch of a button to feel "hip". I've been wondering a lot about these times. Especially how living was in bigger towns, in for example London or Paris. People had lots and lots of children, about 10 I'd guess. They lived in one-room apartments. How were they entertained? They hadn't got water or waste disposal. There was literary shit and garbage everywhere in the streets. Just piles of crap. There weren't even any food to eat, everyone had a monotone diet that consisted of bread, water and the occasional piece of meat. The meat wasn't ribs or anything like that. It was probably your neighbour's dog or something you'd found that was thrown away by the aristocracy. So there you were in your one-room apartment with your whole family. You watched out of the window and you saw piles of shit, and if you were really really lucky you could go to the marketplace and see someone get hanged. So to repeat my question, how did people get entertained? Well, my guess is; by people who had a fast and funny tongue. Storytellers. Mythologies, folklore, maybe a few psalms or songs. Real philanthropic ways of entertainment. The things I really enjoy. I'm not saying that we should ditch all our electronics and other ways to be entertained, but maybe this is something we should think about, just a little bit at least? We don't need electronics worth of tens of thousands to have fun! WE are the entertainment. We don't necessarily need all these tools to have fun.
Would be nice to have a electronic-free week once a year. Just for the fun of it. But, oh well... Maybe I should stop blabbing about this and let you think about it for a while!
Take care!
There's also a strong urge to entertain, if someone seems a bit bored around oneself it's a disaster. It's seems like it wouldn't be enough to give people company, which I think is the best entertainment. Guess I'm different when it comes to these matters. I don't need much to feel entertained, I don't need to do anything special to get my kicks. I've come to the conclusion that there's no such thing as wasted time. It's just something we decide that is wasted time.
For a couple of hundred years ago there was no internet, no TV, and you didn't have to own a pair of shoes that blow up by the touch of a button to feel "hip". I've been wondering a lot about these times. Especially how living was in bigger towns, in for example London or Paris. People had lots and lots of children, about 10 I'd guess. They lived in one-room apartments. How were they entertained? They hadn't got water or waste disposal. There was literary shit and garbage everywhere in the streets. Just piles of crap. There weren't even any food to eat, everyone had a monotone diet that consisted of bread, water and the occasional piece of meat. The meat wasn't ribs or anything like that. It was probably your neighbour's dog or something you'd found that was thrown away by the aristocracy. So there you were in your one-room apartment with your whole family. You watched out of the window and you saw piles of shit, and if you were really really lucky you could go to the marketplace and see someone get hanged. So to repeat my question, how did people get entertained? Well, my guess is; by people who had a fast and funny tongue. Storytellers. Mythologies, folklore, maybe a few psalms or songs. Real philanthropic ways of entertainment. The things I really enjoy. I'm not saying that we should ditch all our electronics and other ways to be entertained, but maybe this is something we should think about, just a little bit at least? We don't need electronics worth of tens of thousands to have fun! WE are the entertainment. We don't necessarily need all these tools to have fun.
Would be nice to have a electronic-free week once a year. Just for the fun of it. But, oh well... Maybe I should stop blabbing about this and let you think about it for a while!
Take care!
keskiviikko 10. maaliskuuta 2010
It's a real winter here in Finland. It's snowing, a lot. So much that people panic and our whole infrastructure has problems because of the snow. This got me thinking.
We, the human race, have super egos. We think that we're in control of everything, that no-one or nothing can stop us. We think that we rule this planet, we've built it and we'll destroy it. We control EVERYTHING. But then...
Snowfall for two days, and what happens? Whole humanity is helpless. There's nothing one can do, except to wait for better weather. It really made me laugh when I walked to school and saw all the people panicing. Here we go thinking that we can take care of things and in reality we're nothing. Nature is strong. Humans to nature are just like ants to humans. They can be crushed any given day. For instance; by snow.
When nature is fed up with our shit it will simply wipe us from the face of the earth. The polar caps will melt and the flood will destroy everything. All humans will die. What happens then? Well, after a few million years, from nature's point of view, everything will be alright, there's nothing for nature to worry about; our nature will reach equilibrium in time; the waters will evaporate or something, and flowers will start to bloom. Just like after the ice ages and things like that. Humans die and no-one cares. No-one. That shows how egoistic we are. We only see ourselves as something special, something that keeps this planet alive, even though it's probably the opposite. But what's there to worry about? We're probably just part of the big plan.
So maybe we should think a bit, and start understanding that we're just a small part of this existence. A few building blocks. And here we go on thinking what marvellous things we're capable of. Just because we came up with some electronics that a 1 hour wind can wipe away any day. I'm not saying that we should consider ourselves unworthy, and that we should look down on ourselves. Because you know I think just the opposite. But that's on the personal level, on the human-level. This is on a higher level. So next time you think about how mighty the human race is, just think that a small storm or earthquake could destroy anything. Nature can do it, without any effort. So maybe a winter like this makes people think a little bit, even though this is nothing worth talking about! Let the snow fall, if it makes people think a bit!
So how can we think th
We, the human race, have super egos. We think that we're in control of everything, that no-one or nothing can stop us. We think that we rule this planet, we've built it and we'll destroy it. We control EVERYTHING. But then...
Snowfall for two days, and what happens? Whole humanity is helpless. There's nothing one can do, except to wait for better weather. It really made me laugh when I walked to school and saw all the people panicing. Here we go thinking that we can take care of things and in reality we're nothing. Nature is strong. Humans to nature are just like ants to humans. They can be crushed any given day. For instance; by snow.
When nature is fed up with our shit it will simply wipe us from the face of the earth. The polar caps will melt and the flood will destroy everything. All humans will die. What happens then? Well, after a few million years, from nature's point of view, everything will be alright, there's nothing for nature to worry about; our nature will reach equilibrium in time; the waters will evaporate or something, and flowers will start to bloom. Just like after the ice ages and things like that. Humans die and no-one cares. No-one. That shows how egoistic we are. We only see ourselves as something special, something that keeps this planet alive, even though it's probably the opposite. But what's there to worry about? We're probably just part of the big plan.
So maybe we should think a bit, and start understanding that we're just a small part of this existence. A few building blocks. And here we go on thinking what marvellous things we're capable of. Just because we came up with some electronics that a 1 hour wind can wipe away any day. I'm not saying that we should consider ourselves unworthy, and that we should look down on ourselves. Because you know I think just the opposite. But that's on the personal level, on the human-level. This is on a higher level. So next time you think about how mighty the human race is, just think that a small storm or earthquake could destroy anything. Nature can do it, without any effort. So maybe a winter like this makes people think a little bit, even though this is nothing worth talking about! Let the snow fall, if it makes people think a bit!
So how can we think th
sunnuntai 7. maaliskuuta 2010
Killing yourself to live.
"All I can do is be me, whoever that is..."
-Bob Dylan
That's something I've scrabbled down in my own little book that's filled with quotes that are really important to me. What do you think? Can you really be someone except yourself? It is easy to be blinded by quotes; they seem smart. It seems to be really hip to quote people nowadays. Mostly people quote Paulo Coelho, or some other well-known authors, lyricists, poets or philosophers. But do people really think further than the poetic and clear messages? It's hard to say. You hear people quote others all the time.
This particular Bob Dylan quote was something I really reacted on when I opened my little book. Isn't it quite the quote? "All you can be is yourself" really shows that you don't care about other people's opinions, you stand up for your rights, you believe in yourself. From this minute onward you're not going to be affected by others, you're walking your own path... But think about it! If you think a bit further the quote implies that you have to strive to be yourself, you have to know that you're yourself. Well, if you didn't know you are yourself before, is it being yourself if you start "being yourself" because of this quote? It's a real dilemma.
I don't think one has to be himself. I think anyone can be whoever they want, as long as they're not doing it for other people than for themselves. Why should you limit your life to something you see as yourself? I think it's ridiculous. That's killing yourself to live. So don't try to be yourself, if you do that, you're probably so far away from yourself you can be. Don't try. Just be whoever you feel like being, Lay back and enjoy the ride, because you know it's going to end any day. You haven't got time to pretend to be yourself.
-Bob Dylan
That's something I've scrabbled down in my own little book that's filled with quotes that are really important to me. What do you think? Can you really be someone except yourself? It is easy to be blinded by quotes; they seem smart. It seems to be really hip to quote people nowadays. Mostly people quote Paulo Coelho, or some other well-known authors, lyricists, poets or philosophers. But do people really think further than the poetic and clear messages? It's hard to say. You hear people quote others all the time.
This particular Bob Dylan quote was something I really reacted on when I opened my little book. Isn't it quite the quote? "All you can be is yourself" really shows that you don't care about other people's opinions, you stand up for your rights, you believe in yourself. From this minute onward you're not going to be affected by others, you're walking your own path... But think about it! If you think a bit further the quote implies that you have to strive to be yourself, you have to know that you're yourself. Well, if you didn't know you are yourself before, is it being yourself if you start "being yourself" because of this quote? It's a real dilemma.
I don't think one has to be himself. I think anyone can be whoever they want, as long as they're not doing it for other people than for themselves. Why should you limit your life to something you see as yourself? I think it's ridiculous. That's killing yourself to live. So don't try to be yourself, if you do that, you're probably so far away from yourself you can be. Don't try. Just be whoever you feel like being, Lay back and enjoy the ride, because you know it's going to end any day. You haven't got time to pretend to be yourself.
tiistai 2. maaliskuuta 2010
Warning - text out of control - Warning
According to all known laws of aviation,
there is no way a bee should be able to fly.
It's wings are too small to get its fat little body off the ground.
The bee, of course, flies anyway,
because bees don't care what humans think is impossible.
Are we just lazy or don't we even bother, because we think we can't win?
Something I admire in children is how they never give up.
I'm sitting by my window watching out; it's cold. It's windy. It's a real Finnish winter. When I look outside I see an ice-skating rink and the shadows of two people. The wind blows so hard that those small human beings barely stay on their skates. There's one child and one adult. The adult tries to fight against the wind for about 2 minutes, then she gave up. Probably because the adult doesn't see anything worth fighting for, nothing would change even if she'd win over the wind, are probably her thoughts... What about the child? Does he give up? No. He fights to the bitter end. He fights until he wins. This is probably the worst anecdote in the world, but it's true. The main point with my story isn't skating, or if older people give up more easily. The main question is why?
I think it's because young children think that everything is possible. They don't care about the wind. Just like the bee; they don't know what's impossible, and thereby it's possible. Why do people have to start thinking that there are things they cannot cope with? From the minute we are born our parents and other "older and wiser" people start bombarding us with the thought that we mustn't have any dreams, we mustn't think that we can be something special, because we shouldn't get our hopes to high. BULLSHIT! There's no limits for what one can do! Why can't we teach our children (and by our I mean the children of the world) that they can become anything they want! That they have to stand up tall and fight for their rights. Nothing has ever been accomplished by standing quiet in a dark corner. Rosa Parks didn't do that. Why should you? Arguing around a breakfast table doesn't quite do it either, but one has to start somewhere. But does anyone really do this? I immediately come to think of someone who do; sexual minorities. They are probably the ones who really stand up for their rights. They demand things to happen, they don't sit in corners (well, of course every individual isn't that active but, oh well...). They have parades. They want to be known and showed. One might think that a flamboyant 150kg queen prancing around in a fairy suite isn't something that represents all individuals in the minority, but that's not the point! The point is that they are noticed! People see that there's lots of them, and that they aren't any different from other people. This thing wasn't supposed to be any pro-gay propaganda, but I think you know what I mean. Fight for your rights! Stand up! Don't believe everything you've been taught, listen to your own heart and don't give up!
maanantai 1. maaliskuuta 2010
I want back to Amsterdam. I want to arrive in the middle of the night, in the pouring rain, not having a hotel room. I want to eat breakfast by the canals. I want to have my friends by my side. I want to experience stuff I've never experienced before. I want to be stoned. I want to walk around. I want my long hair back. I want to drink beer and smoke. I want to make dinner by the ocean. I want to have long ferry rides, and even longer car rides. I want to continue from there to Herzberg. I want to make platonic love with thousands of hippies. I want to meet new people. I want to run into old acquaintances. I want to listen to great music. I want to sit in mud whilst listening to The Original Wailers. I don't want to have a worry in the world. I want to feel, touch, see, hear, experience all I did last summer. And I want it now!
keskiviikko 10. helmikuuta 2010
Metaphysical Poetry for the People
The thirsty earth soaks up the rain,
And drinks, and gapes for drink again.
The plants suck in the earth, and are
With constant drinking fresh and fair.
The sea itself, which one would think
Should have but little need of drink,
Drinks ten thousand rivers up,
So fill'd that they o'erflow the cup.
The busy sun (and one would guess
By's drunken fiery face no less)
Drinks up the sea, and when h'as done,
The moon and stars drink up the sun.
They drink and dance by their own light,
They drink and revel all the night.
Nothing in Nature's sober found,
But an eternal health goes round.
Fill up the bowl then, fill it high,
Fill all the glasses there, for why
Should every creature drink but I,
Why, man of morals, tell me why?
And drinks, and gapes for drink again.
The plants suck in the earth, and are
With constant drinking fresh and fair.
The sea itself, which one would think
Should have but little need of drink,
Drinks ten thousand rivers up,
So fill'd that they o'erflow the cup.
The busy sun (and one would guess
By's drunken fiery face no less)
Drinks up the sea, and when h'as done,
The moon and stars drink up the sun.
They drink and dance by their own light,
They drink and revel all the night.
Nothing in Nature's sober found,
But an eternal health goes round.
Fill up the bowl then, fill it high,
Fill all the glasses there, for why
Should every creature drink but I,
Why, man of morals, tell me why?
maanantai 1. helmikuuta 2010
Ingen vettig rubrik
Om du är morgonpigg är du automatiskt en bättre människa.
De som vaknar 07:00 varenda morgon är längre utvecklade individer, de har slutat med att vara "barnsliga" och ha sovmorgonar. Knappast snoozar de ens... Det är helt klart att de får mycket mera gjort, fastän de sover precis lika länge som vi som är slöa och framförallt lata människor. Det är underligt hur deras samma åtta arbetstimmar är så mycket produktivare och mer värda. Dessutom visar det ju att de har principer och att de är produktiva. Riktiga arbetsnarkomaner, i ordets positiva bemärkelse.
Vad är allt detta nonsense!? Varför antas man vara en lat och dålig människa bara för att man inte gillar att jobba på morgonen? Vad säger att man inte är precis lika produktiv någon annan tid på dygnet?
Fast någon jobbar dubbelt hårdare på eftermiddagen och om kvällarna, så är ändå han som stiger upp kl.7 mycket bättre som arbetare. Pah. Hela dagen har inte "gått förbi redan" bara för att du vaknas kl.11. Du hinner göra precis samma saker under dom åtta timmarna t.ex. från 11-19 eller 11-15 och 22-2. Så nu får det vara slut med allt bullshit om hur lata vi nattugglor är. Vi gör det precis lika bra som ni morgonpigga. Det enda skillnaden är att vi inte är trötta då vi jobbar. Vi går inte omkring och gäspar de 4 första timmarna p.g.a. att det är mörkt strax vi vaknat. Dessutom så går vi inte omkring och leker moralkärringar och pratar om hur vissa är sämre, än va vi själv är, bara med tanke på när en råkar öppna ögonen! SKÄRP ER!
De som vaknar 07:00 varenda morgon är längre utvecklade individer, de har slutat med att vara "barnsliga" och ha sovmorgonar. Knappast snoozar de ens... Det är helt klart att de får mycket mera gjort, fastän de sover precis lika länge som vi som är slöa och framförallt lata människor. Det är underligt hur deras samma åtta arbetstimmar är så mycket produktivare och mer värda. Dessutom visar det ju att de har principer och att de är produktiva. Riktiga arbetsnarkomaner, i ordets positiva bemärkelse.
Vad är allt detta nonsense!? Varför antas man vara en lat och dålig människa bara för att man inte gillar att jobba på morgonen? Vad säger att man inte är precis lika produktiv någon annan tid på dygnet?
Fast någon jobbar dubbelt hårdare på eftermiddagen och om kvällarna, så är ändå han som stiger upp kl.7 mycket bättre som arbetare. Pah. Hela dagen har inte "gått förbi redan" bara för att du vaknas kl.11. Du hinner göra precis samma saker under dom åtta timmarna t.ex. från 11-19 eller 11-15 och 22-2. Så nu får det vara slut med allt bullshit om hur lata vi nattugglor är. Vi gör det precis lika bra som ni morgonpigga. Det enda skillnaden är att vi inte är trötta då vi jobbar. Vi går inte omkring och gäspar de 4 första timmarna p.g.a. att det är mörkt strax vi vaknat. Dessutom så går vi inte omkring och leker moralkärringar och pratar om hur vissa är sämre, än va vi själv är, bara med tanke på när en råkar öppna ögonen! SKÄRP ER!
sunnuntai 31. tammikuuta 2010
Money makes the world go what?
3,2 €. Det är väl inte så mycket? Det är jag tvungen att leva med tills nästa torsdag. Är jag på dåligt humör på grund av det? Nej, verkligen inte. Underligt nog så njuter jag av det. Ibland är det bra att vara fattig. Försöka lite leva på gränsen så att säga. Dessutom trycks det mera sedlar varenda dag, så det är väl ingen problem fastän jag inte har några nu. Dessutom så betyder det bara att någon annan har dem istället (Visserligen är det någon fet VD, men det skall jag inte gå in på destomer....).
En orsak till att jag njuter av att vara fattig är toligtvis det att jag vet att jag får pengar om några dagar. Det är nästan så att jag är glad över att inte ha typ kvällsjobb eller någonting liknande. Då skulle jag ha alltför mycket pengar och alltför lite tid. Mycket hellre har jag det motsatta. Pengarna jag inte förtjänar kommer på min konto ändå förr eller senare, men hur är det med tiden jag skulle ha satt på arbete? Det hör till sånt som jag aldri kan ta ut från någon bankomat. Då jag en gång spenderat min tid på att jobba, så kan jag inte få den tiden tillbaka för att använda det till någonting vettigare. Inte ens för pengarna jag tjänat! Om jag skulle ha 10€ i timmen, så skulle jag inte kunna senare traska till någon instans, gräva fram några tiolappar och säga att jag vill ha så och så många timmar. Dom timmarna finns inte längre. Varför skall man då vara olycklig på grund av pengar? Tid, eller snarare den tid vi förlorat, är kanske någonting värt att grubbla över. Fast det är egentligen också onödigt, den får vi ju inte tillbaka ändå!
Det där var bara en kort sak att kanske fundera över; pengar vs. tid, alltså. Nu ska jag lämna min minimala läsarskara med några ord om tid och pengar, som en vis man en gång skrev om vår lilla planet:
"
Far out in the uncharted backwaters of the unfashionable end of the Western Spiral Arm of the Galaxy lies a small unregarded yellow sun.
Orbiting this at a distance of roughly ninety-two million miles is an utterly insignificant little blue-green planet whose ape-descended life forms are so amazingly primitive that they still think digital watches are a pretty neat idea.
This planet has - or rather had - a problem, which was this: most of the people living on it were unhappy for pretty much of the time. Many solutions were suggested for this problem, but most of these were largely concerned with the movements of small green pieces of paper, which is odd because on the whole it wasn't the small green pieces of paper that were unhappy.
And so the problem remained; lots of people were mean, and most of them were miserable, even the ones with digital watches" -Douglas Adams
En orsak till att jag njuter av att vara fattig är toligtvis det att jag vet att jag får pengar om några dagar. Det är nästan så att jag är glad över att inte ha typ kvällsjobb eller någonting liknande. Då skulle jag ha alltför mycket pengar och alltför lite tid. Mycket hellre har jag det motsatta. Pengarna jag inte förtjänar kommer på min konto ändå förr eller senare, men hur är det med tiden jag skulle ha satt på arbete? Det hör till sånt som jag aldri kan ta ut från någon bankomat. Då jag en gång spenderat min tid på att jobba, så kan jag inte få den tiden tillbaka för att använda det till någonting vettigare. Inte ens för pengarna jag tjänat! Om jag skulle ha 10€ i timmen, så skulle jag inte kunna senare traska till någon instans, gräva fram några tiolappar och säga att jag vill ha så och så många timmar. Dom timmarna finns inte längre. Varför skall man då vara olycklig på grund av pengar? Tid, eller snarare den tid vi förlorat, är kanske någonting värt att grubbla över. Fast det är egentligen också onödigt, den får vi ju inte tillbaka ändå!
Det där var bara en kort sak att kanske fundera över; pengar vs. tid, alltså. Nu ska jag lämna min minimala läsarskara med några ord om tid och pengar, som en vis man en gång skrev om vår lilla planet:
"
Far out in the uncharted backwaters of the unfashionable end of the Western Spiral Arm of the Galaxy lies a small unregarded yellow sun.
Orbiting this at a distance of roughly ninety-two million miles is an utterly insignificant little blue-green planet whose ape-descended life forms are so amazingly primitive that they still think digital watches are a pretty neat idea.
This planet has - or rather had - a problem, which was this: most of the people living on it were unhappy for pretty much of the time. Many solutions were suggested for this problem, but most of these were largely concerned with the movements of small green pieces of paper, which is odd because on the whole it wasn't the small green pieces of paper that were unhappy.
And so the problem remained; lots of people were mean, and most of them were miserable, even the ones with digital watches" -Douglas Adams
sunnuntai 17. tammikuuta 2010
Ride of your life
I bet you can imagine someone standing in front of a roller coaster wondering if he should jump on or not. When someone does it for the first time he or she often feels some kind of fear. Even though she knows that nothing bad will happen, roller coasters are safe. Everyone knows that. But there's still the decision to make; whether to take the ride or not. Some people decide not to do it, because they can see the fear in the people riding it. They can hear their screams. If we see frightened people, we usually get frightened. The funny thing is that then it's not our fears we feel, it's other's.
But if you decide to take the ride you'll probably be afraid to some extent, you'll maybe even scream and frighten other people standing in line for the ride. But you will enjoy it. And at the same time you would like to be somewhere else, somewhere safe. Even though you still know that anything bad won't happen.
But what happens after the ride? Well, you don't see any frightened faces, you can't hear anyone saying that they shouldn't have taken the ride. You just think that it was the greatest ride ever, and you don't regret it at all. The interesting thing is when you think about the ride afterwards you'll obviously think about the scariest parts of it. Those where the parts where you were most frightened, now afterwards you see them as the most enjoyable parts of the ride. You'll probably even think that you want to do it again, and later on find yourself standing in the line, a bit afraid of course. Even though you've been on the ride before you only see the frightened faces of people in the cars, screaming. You can't see the happy ones who have taken the ride, even though they probably stand right next to you.
So next time when you're facing a decision think about this. Try to see the ones who have taken the ride, ignore the frightened faces, see the happy faces. If you won't take the ride you'll probably regret it, and the chance to ride that specific roller coaster won't probably come again that soon. So jump on and enjoy!
But if you decide to take the ride you'll probably be afraid to some extent, you'll maybe even scream and frighten other people standing in line for the ride. But you will enjoy it. And at the same time you would like to be somewhere else, somewhere safe. Even though you still know that anything bad won't happen.
But what happens after the ride? Well, you don't see any frightened faces, you can't hear anyone saying that they shouldn't have taken the ride. You just think that it was the greatest ride ever, and you don't regret it at all. The interesting thing is when you think about the ride afterwards you'll obviously think about the scariest parts of it. Those where the parts where you were most frightened, now afterwards you see them as the most enjoyable parts of the ride. You'll probably even think that you want to do it again, and later on find yourself standing in the line, a bit afraid of course. Even though you've been on the ride before you only see the frightened faces of people in the cars, screaming. You can't see the happy ones who have taken the ride, even though they probably stand right next to you.
So next time when you're facing a decision think about this. Try to see the ones who have taken the ride, ignore the frightened faces, see the happy faces. If you won't take the ride you'll probably regret it, and the chance to ride that specific roller coaster won't probably come again that soon. So jump on and enjoy!
Tilaa:
Kommentit (Atom)